Svårt att bli tagen på allvar

Tänkte berätta för er om mitt första besök i garnbutiken. Med viss oro inombords samlade jag mod för att träda in i den värld som består av garner av alla de färger. När jag tog steget in i butiken tog ingen av personalen någon större notis. Ingen frågade vad jag letade efter, vad jag sökte, eller vad jag vill sticka. Jag lade märke till att personalen och kunderna verkade känna varandra. Dom pratade om garner, beskrivningar och annat på ett sätt som lika gärna kunnat vara ett annat språk. Dom utgick säkert från att jag bestämt möte med min sambo, mamma, mormor eller någon kvinnlig bekant.

Lite försiktigt trevade jag fram bland garnerna. Frågorna jag ville ställa gick inte riktigt att formulera och än mindre ställa till butikens personal. Jag tog mod till mig och frågade om de hade några garner från Morjärvs Ullspinneri. Kvinnan i butiken tittade på mig och undrade vad jag sagt. Trots allt hade jag ställt frågan till henne utan att titta ned på en handskriven papperslapp. Jag hade sett henne rakt i ögonen, precis som om jag vetat vad jag pratat om. Hennes svar var att dom inte hade just det garnet. Nervös vände jag mig om och gick ut ur butiken. Först på gatan utanför slog det mig att jag kunnat frågat om något alternativ.

Nu är det annorlunda. Jag är återkommande kund i butiken och idag förstår jag mer av vad de andra pratar om. Det första mötet slutade inte så bra, men nu går det bättre. Jag ska berätta mer en annan gång...